Anställningsavtal
är det avtal som fastställer anställningsförhållandet: arbetsuppgifter, lön, arbetstid, uppsägningstid och de villkor som följer av lokal lagstiftning. I många länder krävs skriftlig form och ett föreskrivet minimiinnehåll – EU:s öppenhetsdirektiv utökade dessa krav – och den tillämpliga lagen är den som gäller där arbetet utförs, inte där arbetsgivaren har sitt säte.
Vad måste anges skriftligen – och när
EU:s regler om transparenta arbetsvillkor kräver att de viktigaste villkoren fastställs skriftligt i ett tidigt skede (till stor del redan under den första veckan): parter, arbetsplats, befattning, lönesammansättning, arbetstid, ledighet, uppsägningsfrist, provanställning samt, för utstationerad personal, uppgifter om värdlandet. Nationell lagstiftning lägger till ytterligare punkter – länderna i Gulfregionen registrerar avtal digitalt (Qiwa i Saudiarabien; MOHRE-mallar i Förenade Arabemiraten), medan Schweiz kräver skriftliga klausuler för avvikelser från provanställningen och konkurrensklausuler.
Avtal baserade på utländska mallar är en återkommande källa till problem: när ett avtal från hemlandet tillämpas utomlands saknas ofta obligatoriska lokala villkor, samtidigt som klausuler som inte kan verkställas kvarstår. Avtal som följer lokal lagstiftning i respektive anställningsland – vilket är standard inom alla EOR-arrangemang – undviker hela denna typ av problem.
Vanliga frågor
Kan vi använda engelskspråkiga avtal överallt?
Ofta ja, men med vissa förbehåll: flera länder kräver att versioner på det lokala språket ska finnas tillgängliga eller vara gällande (Frankrike för vissa villkor, registreringar i Gulfstaterna på arabiska, Polen när det gäller verkställighet). Tvåspråkiga avtal där det anges vilket språk som är gällande är det säkraste alternativet i de fall där enbart engelska innebär en risk.
Vilken lagstiftning gäller för ett internationellt anställningsavtal?
Lagvalsklausuler kan inte upphäva det obligatoriska skyddet som gäller på den plats där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete: domstolarna tillämpar det lokala minimiskyddet oavsett vad som står i avtalet. I praktiken bör avtalet regleras enligt lagstiftningen i det land där arbetet utförs – att ifrågasätta denna princip leder till rättstvister, inte till flexibilitet.